El Perro Del Mar, Mondo 16 mars 2005
Thursday, March 17, 2005
Thursday, February 17, 2005
Wednesday, February 16, 2005
Tuesday, February 15, 2005
Monday, January 10, 2005
Läs nåt annat i stället!
Alla som har läst Yowsah bör i framtiden i stället läsa Extra allt.
Fler skribenter, inte bara om musik utan om all populärkultur, tätare uppdateringar, färre prickar i bakgrunden, glass till barnen.
Så besök Extra allt och få ut mesta möjliga av din samtid.
PS: Men slappna inte av - Yowsah kan återuppstå...
Fler skribenter, inte bara om musik utan om all populärkultur, tätare uppdateringar, färre prickar i bakgrunden, glass till barnen.
Så besök Extra allt och få ut mesta möjliga av din samtid.
PS: Men slappna inte av - Yowsah kan återuppstå...
Tuesday, January 04, 2005
Om musiken i "Melinda & Melinda"
.
Som så många andra har jag gått till biografen och sett ”Melinda & Melinda”, Woody Allens nya film. Den var bra.
Jag kom på att det alltid är väldigt roligt när Woody Allen använder annan musik än jazz och klassisk musik i sina filmer.
Han älskar ju verkligen sin jazz, sin Cole Porter, sin Gershwin, sin Bartok. Det märker man. Han vet exakt vilka stycken han ska välja, han vet vilka inspelningar som är bäst, han anger nog skivnumret i manuset.
Louis Armstrongs version av ”Potato Head Blues” nämner han till och med som en av anledningarna att fortsätta leva i ”Manhattan”. (Nej, förlåt, det är ju inte Woody Allen själv som säger det. Det är ju hans rollfigur. En helt annan sak. Förlåt.)
Även andra specifika musikstycken har haft stor betydelse i Woody Allens filmer. Men bara jazz och klassiskt. Allt det andra förstår han inte och det gör att det blir väldigt roligt när han lägger in annan musik.
Som den hemska, hemska rapmusiken i ”På tal om Afrodite”. Eller den skandalösa rockkonserten som han blir meddragen på av Dianne Wiest i ”Hannah och hennes systrar”.
Woody Allen behandlar det inte som musik. Bara som vulgära ljud. Man får känslan av att det står så i manuset – ”vulgär musik spelas av bandet, någon form av modern smörja”. Och sedan får någon assistent fixa fram lite musik som passar beskrivningen.
I ”Melinda & Melinda” är det mest jazz och Cole Porter och Bartok, men också vulgär musik som dessutom verkligen ska vara vulgär. Ur manuset: ”Riktigt överdriven förförarmusik spelas bakom den stängda dörren, där den onde Andre Killen får till det med tjejen som Will Ferrell är kär i. Det ska vara riktigt smörig knullmusik.”
Vem som spelat in sådan musik vet nog inte Woody Allen. Han kan definitivt inga skivnummer. Men någon smart assistent såg till att det blev Barry White.
Wednesday, December 22, 2004
Årsbästa, del 6: Mina egna listor
Jag har nu ett tag tjatat om vad andra har tyckt varit bäst i år. Men vad tycker jag själv då? Efter många om och men har jag försökt formulera mig i listform.
Årets bästa album:
Sonic Youth ”Sonic Nurse”
Joanna Newsom ”The Milk-Eyed Mender”
Devendra Banhart ”Rejoicing in the Hands”
Stina Nordenstam “The World Is Saved”
Ja, i år skulle det vara antingen säregna röster eller trotjänande New York-gitarrer. I alla fall i albumform. Devendra Banhart blev otroligt glad över att han fick vara med på listan (se bild ovan).
Självklart finns många av årets låtar på de här fyra albumen, men jag hoppar över dem nedan. Antalet låtar är svårare att smalna av till så få som fyra, det blir 16 stycken, utan inbördes ordning.
Årets låtar:
Vetiver “Arboretum”
Kanske borde Vetiver vara med som ett av årets album, det är svårt att skilja ut en enskild låt. Men det får inte bli för mycket Devendra Banhart-relaterat på albumlistan (både han och Joanna Newsom medverkar på albumet). Och det är något visst med låtar om att besöka botaniska trädgårdar med sin kompis Dwight. Vetiver har än en gång bevisat att det går att göra något bra av den uttjatade treenigheten röst, akustisk gitarr och cello.
Hal “Worry ‘Bout the Wind”
Den här debutsingeln är tillbakalutad och pompös samtidigt, en lysande poplåt. Tidlös. Ett farligt tecken är att jag har hört ”Worry ’Bout the Wind” i tre olika versioner, och det är inte den senast inspelade som låter bäst… Vi får se om Hal infriar löftena eller får studiosjukan och börjar överproducera allt när de ska spela in en hel skiva.
Half Cousin “Half Turn”
Svindlande pop.
The Bees “I Love You”
Också svindlande pop, fast mer romantisk.
Morrissey “First of the Gang to Die”
Morrissey har alltid kunnat skriva både episka låtar och riktiga dängor. Det här är ett exempel på det senare. Etta på Trackslistan, bara en sån sak.
NERD “She Wants to Move” (DFA remix)
Att ta med den här remixen kan tyckas vara ett väldigt smart sätt att på ett enkelt sätt klämma in både Pharrell Williams (i NERD) och James Murphy (i DFA/LCD Soundsystem) på listan. Men det är det inte. Det är bara det att originalversionen av den här låten är dålig och den här versionen är jäkligt bra. Och LCD Soundsystems egen dansgolvsvältare ”Yeah” kommer jag alltid förknippa med veckan innan året blev 2004. Adrian stod precis bredvid ett eurodiscostojande dansgolv i Borlänge och mumlade om att han redan hade laddat ner LCD Soundsystems nya tolva. Han hade till och med hunnit lära sig texten…
Belle and Sebastian “I’m a Cuckoo” (Avalanches remix)
Ännu en remix. Avalanches bäddar in Stuart Murdoch i flöjter och afrikansk körsång. Och 2004 var ett afrikanskt år för mig.
Feist “One Evening”
En av många låtar på albumet “Let It Die” som hade kunnat lega här. Leslie Feist är inte bara en bra tolkare av andra (som Bee Gees ”Inside Out”), utan kan själv också. Precis som Joanna Newsom berättar hon saker, både med sina texter och sin röst.
Interpol “Evil”
Jag pallar inte Paul Banks röst i större doser, men det här är alldeles lagom.
Boom Bip ”Awaiting An Accident” (Lali Puna remix)
Som Billy Rimgard skrev på The Cricket så hade den här kunnat vara med på soundtracket till “Lost in Translation”. Bättre betyg än så kan knappt musik få.
Khonnor “Daylight and Delight”
Också lite känsla av “Lost in Translation”
Air ”Run”
De kom lite i skuggan av andra fransmän, men Jean-Benoît och Nicolas får inte glömmas bort. Det här är Air mitt emellan den lekfulla stilen (”Sexy boy”) och den sorgsna (”Alone in Kyoto” i ”Lost in Translation”). De borde tillbringa mer tid i det gränslandet.
El Perro Del Mar “Party”
Alla borde sjunga ”be bop a lula” så här.
Fibes, Oh Fibes ”Still Fresh”
För stråkarna.
Jens Lekman ”Psychogirl”
Också för stråkarna.
The Perishers ”Weekends”
För vemodet.
Vetiver “Arboretum”
Kanske borde Vetiver vara med som ett av årets album, det är svårt att skilja ut en enskild låt. Men det får inte bli för mycket Devendra Banhart-relaterat på albumlistan (både han och Joanna Newsom medverkar på albumet). Och det är något visst med låtar om att besöka botaniska trädgårdar med sin kompis Dwight. Vetiver har än en gång bevisat att det går att göra något bra av den uttjatade treenigheten röst, akustisk gitarr och cello.
Hal “Worry ‘Bout the Wind”
Den här debutsingeln är tillbakalutad och pompös samtidigt, en lysande poplåt. Tidlös. Ett farligt tecken är att jag har hört ”Worry ’Bout the Wind” i tre olika versioner, och det är inte den senast inspelade som låter bäst… Vi får se om Hal infriar löftena eller får studiosjukan och börjar överproducera allt när de ska spela in en hel skiva.
Half Cousin “Half Turn”
Svindlande pop.
The Bees “I Love You”
Också svindlande pop, fast mer romantisk.
Morrissey “First of the Gang to Die”
Morrissey har alltid kunnat skriva både episka låtar och riktiga dängor. Det här är ett exempel på det senare. Etta på Trackslistan, bara en sån sak.
NERD “She Wants to Move” (DFA remix)
Att ta med den här remixen kan tyckas vara ett väldigt smart sätt att på ett enkelt sätt klämma in både Pharrell Williams (i NERD) och James Murphy (i DFA/LCD Soundsystem) på listan. Men det är det inte. Det är bara det att originalversionen av den här låten är dålig och den här versionen är jäkligt bra. Och LCD Soundsystems egen dansgolvsvältare ”Yeah” kommer jag alltid förknippa med veckan innan året blev 2004. Adrian stod precis bredvid ett eurodiscostojande dansgolv i Borlänge och mumlade om att han redan hade laddat ner LCD Soundsystems nya tolva. Han hade till och med hunnit lära sig texten…
Belle and Sebastian “I’m a Cuckoo” (Avalanches remix)
Ännu en remix. Avalanches bäddar in Stuart Murdoch i flöjter och afrikansk körsång. Och 2004 var ett afrikanskt år för mig.
Feist “One Evening”
En av många låtar på albumet “Let It Die” som hade kunnat lega här. Leslie Feist är inte bara en bra tolkare av andra (som Bee Gees ”Inside Out”), utan kan själv också. Precis som Joanna Newsom berättar hon saker, både med sina texter och sin röst.
Interpol “Evil”
Jag pallar inte Paul Banks röst i större doser, men det här är alldeles lagom.
Boom Bip ”Awaiting An Accident” (Lali Puna remix)
Som Billy Rimgard skrev på The Cricket så hade den här kunnat vara med på soundtracket till “Lost in Translation”. Bättre betyg än så kan knappt musik få.
Khonnor “Daylight and Delight”
Också lite känsla av “Lost in Translation”
Air ”Run”
De kom lite i skuggan av andra fransmän, men Jean-Benoît och Nicolas får inte glömmas bort. Det här är Air mitt emellan den lekfulla stilen (”Sexy boy”) och den sorgsna (”Alone in Kyoto” i ”Lost in Translation”). De borde tillbringa mer tid i det gränslandet.
El Perro Del Mar “Party”
Alla borde sjunga ”be bop a lula” så här.
Fibes, Oh Fibes ”Still Fresh”
För stråkarna.
Jens Lekman ”Psychogirl”
Också för stråkarna.
The Perishers ”Weekends”
För vemodet.
Jonas Jarefors
Tuesday, December 21, 2004
Årsbästa, del 5: Kaj gillar Feist!
Kaj Kindvall tycker att ”Mushaboom” med Feist är årets nionde bästa låt!
Av de femtio (50) medarbetare vid P3 som röstat så är Kaj den ende som lyfter fram Feist. Den eviga tonåringen har inte grånat än. Att han tycker att ”Hey Boy” med Teddybears var den allra bästa låten i år försöker jag bortse ifrån.
Man kan anta att det är den lite larviga, handklappiga versionen av ”Mushaboom” från albumet "Let It Die" som Kaj har hört, inte den mycket mer lofi-aktiga demon. Om han hade hört den finns det inte en chans att Feist skulle ligga efter Teddybears på listan.
Av de femtio (50) medarbetare vid P3 som röstat så är Kaj den ende som lyfter fram Feist. Den eviga tonåringen har inte grånat än. Att han tycker att ”Hey Boy” med Teddybears var den allra bästa låten i år försöker jag bortse ifrån.
Man kan anta att det är den lite larviga, handklappiga versionen av ”Mushaboom” från albumet "Let It Die" som Kaj har hört, inte den mycket mer lofi-aktiga demon. Om han hade hört den finns det inte en chans att Feist skulle ligga efter Teddybears på listan.
Monday, December 13, 2004
Om musiken i "Garden State"
Som så många andra har jag gått till biografen och sett ”Garden State” av Zach Braff. Den var rätt bra. Roliga visuella skämt, en underlig episod efter en annan, ihopknutet av ett otroligt ordinärt slut.
Ett tag trodde jag att soundtracket skulle vara en av de bästa sakerna med ”Garden State”. Många regissörers filmer ser jag fram emot mer för soundtracket än för själva filmen. Efter Air i ”Virgin Suicides” och Kevin Shield och Sébastien Tellier i ”Lost in Translation”, hur kommer Sofia Coppolas nästa film att låta? Och vilka låtar har Wes Anderson grävt fram till ”The Life Aquatic with Steve Zissou”? Efter ”The Royal Tenenbaums” kunde jag inte sluta lyssna på Nico på ett halvår. Eller Cameron Crowe eller Quentin Tarantino, som kanske egentligen är mer intressanta som blandbandsmakare än som regissörer.
Zach Braff visade sig, ju längre ”Garden State” gick, inte vara en av dessa blandbandsregissörer. Fast jag trodde det i början. Bara att Coldplays ”Don’t Panic” var med. Jag älskar den låten. Hur tråkig Chris Martin och hans kompisar än kommer att bli (de är på god väg redan) och hur många band som Keane de än banar väg för, så kommer de nästan vara förlåtna tack vare den.
Att jag tycker så mycket om ”Don’t Panic” beror på att jag var med i en teaterpjäs för ett par år sedan. Regissören hade hoppat av och vi sex skådespelare skulle försöka enas, lite skön gruppdemokrati sådär. Vi var oense om allt. ALLT.
Ett tag trodde jag att soundtracket skulle vara en av de bästa sakerna med ”Garden State”. Många regissörers filmer ser jag fram emot mer för soundtracket än för själva filmen. Efter Air i ”Virgin Suicides” och Kevin Shield och Sébastien Tellier i ”Lost in Translation”, hur kommer Sofia Coppolas nästa film att låta? Och vilka låtar har Wes Anderson grävt fram till ”The Life Aquatic with Steve Zissou”? Efter ”The Royal Tenenbaums” kunde jag inte sluta lyssna på Nico på ett halvår. Eller Cameron Crowe eller Quentin Tarantino, som kanske egentligen är mer intressanta som blandbandsmakare än som regissörer.
Zach Braff visade sig, ju längre ”Garden State” gick, inte vara en av dessa blandbandsregissörer. Fast jag trodde det i början. Bara att Coldplays ”Don’t Panic” var med. Jag älskar den låten. Hur tråkig Chris Martin och hans kompisar än kommer att bli (de är på god väg redan) och hur många band som Keane de än banar väg för, så kommer de nästan vara förlåtna tack vare den.
Att jag tycker så mycket om ”Don’t Panic” beror på att jag var med i en teaterpjäs för ett par år sedan. Regissören hade hoppat av och vi sex skådespelare skulle försöka enas, lite skön gruppdemokrati sådär. Vi var oense om allt. ALLT.
Utom att ”Don’t Panic” var den perfekta musiken för en scen. Det var som en chock att vi kunde vara så fullkomligt överens.
Zach Braff tyckte väl också att det var en bra låt. Problemet är att han, om han nu ens har varit inblandad i att välja musiken, har gjort så förutsägbara och tråkiga val i resten av filmen. Det är välja de enkla knapparna när man använder Nick Drakes ”One of These Things First” och Simon and Garfunkels ”The Only Living Boy in New York”. Vi har hört dem förut. Det är bra låtar, men vi vet redan hur de känns. Det är precis lika tråkigt som att det tydligen är lag på att futuristiska, ”mörka” actionfilmer måste ha Marilyn Manson på soundtracket.
Jag kommer inte tänka på spöregnet i ”Garden State” nästa gång jag hör ”The Only Living Boy in New York”. Men när jag hör ”These Days” med Nico kommer jag alltid att se Gwyneth Paltrow framför mig. Som Margo Tenenbaum, med kajal och spikrakt hår.
Jag kommer inte tänka på spöregnet i ”Garden State” nästa gång jag hör ”The Only Living Boy in New York”. Men när jag hör ”These Days” med Nico kommer jag alltid att se Gwyneth Paltrow framför mig. Som Margo Tenenbaum, med kajal och spikrakt hår.
Jonas Jarefors
Subscribe to:
Posts (Atom)