Miss Piggy tränar din stereo

När jag i förra veckan försökte titta på ”Rymdimperiet slår tillbaka” insåg jag att jag aldrig kan ta Yoda på allvar igen. Inte för att jag väl någonsin har gjort det, men nu är det helt kört. Har man gjort en djupdykning i Mupparnas värld kan man inte höra annat än Miss Piggy i Yodas röst.

Det beror ju på att det faktiskt är samma röst, Frank Oz. Mannen, mustaschen, grisrösten.

Om du vill kunna lyssna på Yodas grammatiskt tillvridna visdomsord utan att tänka på ett stort tygtryne, då ska du definitivt inte klicka på den här länken. Här kan du nämligen höra Miss Piggy sjunga ”Stereau Warm-Up”.

Det är en uppvärmningslåt för din stereoanläggning. Miss Piggy, som av någon anledning skriker "trés, trés good" hela tiden, vill se till att både basen och diskanten kommer igång och att båda högtalarna är med i leken. Kan vara bra innan du utsätter förstärkaren för riktig gymnastik. Som Daft Punks ”Harder, Better, Faster, Stronger”.

Resten av skivan ”Miss Piggy's Aerobique Exercise Workout Album” från 1982 har jag inte hört. Där finns tio spår till, bland annat ”Hairobiques Made Simple” och ”Lift the One You Love” (man kan anta att det i Piggys fall innebär Kermit).

Jonas Jarefors

Intresserad av Joanna Newsom?

Att Joanna Newsoms ”The Milk-Eyed Mender” är ett av årets bästa album vet ni redan. Att hon verkar vara en kuf vet ni kanske också. Speciellt ni som var på någon av hennes Sverigespelningar i slutet av september.

Bara det att hon hade så spikrak hållning när hon stolpade in på scenen gjorde att man kände att här är något lurt. Den här tjejen är inte som alla andra.

Att hon spelar harpa och sjunger vet ni också redan. Så varför skriver jag det här? För att ni kanske inte tänkt på att hon skapat det kanske finaste, nya ordet som sjungs på en skiva i år. Det är i ”Sprout and the Bean” som hon frågar:

“Should we break some bread? Aryenturrested?”

Ursäkta? Vad betyder det, ”aryenturrested”? En kompis trodde det hade nåt med ”tourist” att göra. Som ”Are you in tourism?” En försynt fråga om killen Joanna stöter på möjligen arbetar på resebyrå. Nej, det är det ju så klart inte.

Alla som lever i stenåldern och köper fysiska CD-skivor kan lätt gå till det medföljande texthäftet och läsa: ”Are you interested?”

Jaså, var det så enkelt? Och jo, Joanna, tackar som frågar. Vi är i allra högsta grad intresserade.

Jonas Jarefors

Titta på videon till "Sprout and the Bean".

Mokira - musik för närbilder

.

November är en månad för oss närsynta. Det går inte att se det som finns långt bort.

Ta en promenad efter klockan tre och det är helt becksvart. Sitt på bussen hem på eftermiddagen och det är becksvart där ute, har du tur så ser du strålkastare och neonljus. På dagen, när det finns något som i brist på annat får kallas ljus, då tjänar det bara till att visa upp hur grått och smutsigt allt omkring dig är.

Det finns ingen idé att titta på något som är längre bort än en meter. November är en månad för närbilder.

Andreas Tilliander tagit fram det stora mikroskopet och gjort musiken att lyssna på vid närstudier. Under sitt alias Mokira har han gett ut skivan ”FFT POP”. Det låter så nära att det snarare handlar om inuti.

”Tsuki no kioku” är den enda gången man känner för att lyfta blicken och tydligen betyder titeln ”Minnen av månen”. Japanska Piana (född Naoko Sasaki) viskar fram sång, ibland lallar och kvider hon bara lite, som en blandning mellan Stina Nordenstam och Jon Thor Birgisson i Sigur Rós. Då kan man tänka sig att titta upp och leta efter månen på himlen, annars vill man bara trycka ner ansiktet i en kudde och ta reda på hur kvalstren ser ut. Hur de låter vet man redan, tack vare Andreas Tilliander.

Det går inte att lyssna på det här när du står på en fjälltopp och solen strålar och du kan se långt bort, in i andra länder. Även om musiken ibland kan låta atmosfärisk och flytande, så småprasslar den hela tiden. Det pågår en ständig aktivitet som du bara ser när du tittar riktigt nära. Det rycker i de små beståndsdelarna. Det som händer, det händer i det lilla.

Det här är inte musik om en gata. Det handlar inte om vägarbetet som pågår där, inte om vägarbetaren som lägger nya gatstenar, inte om hur gatstenarna bildar mönster. Det här handlar om det lilla krasande ljudet av de allra första sandkornen som gatstenen trycker ner när den läggs på plats. Det försiktiga och förvirrade ljudet av hur molekylerna makar på sig.

Det här är inte musik om vad som händer utanför bussen när du åker hemåt i novembermörkret. Inte heller om den parfymerade tanten bredvid dig på bussen, inte om hennes utseende, inte om hennes hår, inte om hennes hårbotten. Det här är musik om hur varje hårstrå växer ut, cell för cell från tantens skalle och hur det till slut skulle avslöja hennes rätta hårfärg om det inte vore för regelbundna besök på Salong Minette. Vi får höra hur hårcellerna stökar sig upp ur hennes hårsäckar.

Så här låter uppbyggnad och förfall, när man lyssnar riktigt nära. Ibland blir det obehagligt, oftast är det vackert.

Jonas Jarefors

Skivbolaget Cubic Music ger möjlighet att provlyssna på delar av "Tsuki no kioku”, ”Left Behind And Sour” och ”Scandinavia Rules”. På Dotshop kan man även höra lite av ”Ghost Glider”.

Vila i frid, Ol’ Dirty Bastard

.

Vila i frid även som Russell Tyrone Jones, Big Baby Jesus, Osirus, Cyrus, Joe Bannanas, Dirt Dog, Unique Ason, Dirt McGirt och under alla andra namn du använt under din lysande karriär.

Varför bytte han namn så ofta? Själv förklarade han det så här i en intervju i Vice sommaren 2003:

– It’s like Picasso making a new picture. It feels good.

New Buffalo blev ingen engångsgrej

.

Jag trodde hon skulle bli en som man skulle prata om i nördiga sammanhang i framtiden. När man försöker bräcka varandra i vem som har kommer ihåg den mest obskyra musiken:

”Har ni hört New Buffalo? Tjej från Australien som spelade in en enda singel på Heavenly 2001, ’About Last Night’ heter den, skitbra. En fin melodi ovanpå ihopklippta stråkar och flöjter och grejer. Jag tror hon var ihop med en i Avalanches, så lite åt det hållet, fast lågmäld och inte så jävla crazy hela tiden. Undrar vad som hände med henne sen? Singeln var helt omöjlig att få tag på, men jag laddade ned den från Napster, åh kommer ni ihåg Napster? Med den där lilla Naspterkatten med hörlurar, hur rave var inte den? Jag har låten på en minidisc nånstans. Kommer ni ihåg minidisc? Det var fan bara jag och två till som gick på den niten, alla andra fattade att det var skit och väntade tills MP3-spelarna kom.”

Bara för några veckor sedan hittade jag den där minidiscen (för ja, jag använder fortfarande minidisc) med blandade låtar från 2001. ”About Last Night” dök upp och jag hade glömt hur bra den är. Jag började repetera inför de där nördiga samtalen om tio år. Till och med genrepade jag lite med en kompis.

Men nu visar det sig att New Buffalo inte var en engångsföreteelse. Hon har varit igång hela tiden och nu får vi höra resultatet.

Och hon är alltså 29-åriga Sally Seltmann, född Russell, numera lagligen gift med Darren Seltmann i the Avalanches. Hon hade börjat spela in en skiva i L.A., men Heavenly drog sig ur och Sally fick börja om hemma i Melbourne. Skivan heter ”Last Beautiful Day” och släpptes förra veckan. Jag har inte hört den än, men snart… Beth Orton är med och gästar, bara en sån sak.

Jonas Jarefors

Hos Australian Broadcasting Corporation kan man lyssna på första singeln “Recovery” med Media Player eller RealPlayer.

Långa låtar vi gillar, del 1: ”La Ritournelle” med Sébastien Tellier

.

När svenska sångare misshandlar det engelska språket blir jag förbannad. De borde veta bättre. De har haft all tid i världen på sig att lära sig hur man korrekt bygger engelska meningar och de behöver knappt öppna öronen för att drunkna i engelsk musik och film där de kan lära sig lite korrekt uttal.

Gör man en skiva och ägnar timtal åt att ställa in bra ljud på pukorna så kan man faktiskt lägga en liten stund på att tänka igenom vad det är man sjunger.

Jag tycker faktiskt det och det är inte bara för att jag är helt anal.

För svenskar har jag alltså ingen pardon (okej, ett par undantag, som Karin Dreijer), men av någon anledning tycker jag däremot att det bara är charmigt när japaner och fransmän trampar snett i Shakespeares tungomål. Det känns gulligt och naivt. Poetiskt. Min flickvän har ett japanskt pennskrin med texten ”Is good comfortable place at yourself”. Man förstår inte vad de menar, men det är fint.

Sådan ordkonst gör vilken instrumental bakgrund som helst bättre.

Egentligen behövs det ju ingen sång när det instrumentella är lika bra som Sébastien Telliers ”La Ritournelle”. En sju och en halv minuter lång orgie i piano, trummor och stråkar, stråkar, stråkar.

Ovanpå alltihopa lyckas han ändå, efter ett par minuter, klämma in lite sång. Monsieur Tellier har ägnat så mycket tid åt att ställa in Tony Allens trumljud att han bara inte hann kolla om man egentligen, verkligen, om man ska vara anal, faktiskt kan sjunga så här:

Oh nothing's gonna change my love for you
I wanna spend my life with you
So we make love on the grass under the moon
No one can tell, damned if I do
Forever journeys on golden avenues
I drift in your eyes since I love you
I got that beat in my veins for only rule
Love is to share, mine is for you

Hur musiken låter kan man höra en liten, liten del av här. Annars får man köpa skivan ”Politics”.

Jonas Jarefors

Ohio

.

Ohio är i fokus, delstaten där det ligger en hel del röster och väntar på att räknas om och om igen. Det kan vara värt att minnas andra fina saker med Ohio, som de här väldigt fina låtarna:

- ”Ohio” med Crosby, Stills, Nash & Young

- “Ohio” med Isley Brothers (söner av Ohio som spelade in en cover av Neil Youngs låt.)

- “Ohio” med Damien Jurado (som däremot har skrivit sin låt själv)

- “Ohio Riverboat Song” med Palace (alltså Will Oldham)

Och känner man sig ledsen over hur valet verkar arta sig kan man alltid sjunga med Will: “And tears begin to flow as I sing the whole day through”.