Årsbästa, del 6: Mina egna listor

Jag har nu ett tag tjatat om vad andra har tyckt varit bäst i år. Men vad tycker jag själv då? Efter många om och men har jag försökt formulera mig i listform.

Årets bästa album:

Sonic Youth ”Sonic Nurse”
Joanna Newsom ”The Milk-Eyed Mender”
Devendra Banhart ”Rejoicing in the Hands”
Stina Nordenstam “The World Is Saved”

Ja, i år skulle det vara antingen säregna röster eller trotjänande New York-gitarrer. I alla fall i albumform. Devendra Banhart blev otroligt glad över att han fick vara med på listan (se bild ovan).

Självklart finns många av årets låtar på de här fyra albumen, men jag hoppar över dem nedan. Antalet låtar är svårare att smalna av till så få som fyra, det blir 16 stycken, utan inbördes ordning.

Årets låtar:

Vetiver “Arboretum”
Kanske borde Vetiver vara med som ett av årets album, det är svårt att skilja ut en enskild låt. Men det får inte bli för mycket Devendra Banhart-relaterat på albumlistan (både han och Joanna Newsom medverkar på albumet). Och det är något visst med låtar om att besöka botaniska trädgårdar med sin kompis Dwight. Vetiver har än en gång bevisat att det går att göra något bra av den uttjatade treenigheten röst, akustisk gitarr och cello.

Hal “Worry ‘Bout the Wind”
Den här debutsingeln är tillbakalutad och pompös samtidigt, en lysande poplåt. Tidlös. Ett farligt tecken är att jag har hört ”Worry ’Bout the Wind” i tre olika versioner, och det är inte den senast inspelade som låter bäst… Vi får se om Hal infriar löftena eller får studiosjukan och börjar överproducera allt när de ska spela in en hel skiva.

Half Cousin “Half Turn”
Svindlande pop.

The Bees “I Love You”
Också svindlande pop, fast mer romantisk.

Morrissey “First of the Gang to Die”
Morrissey har alltid kunnat skriva både episka låtar och riktiga dängor. Det här är ett exempel på det senare. Etta på Trackslistan, bara en sån sak.

NERD “She Wants to Move” (DFA remix)
Att ta med den här remixen kan tyckas vara ett väldigt smart sätt att på ett enkelt sätt klämma in både Pharrell Williams (i NERD) och James Murphy (i DFA/LCD Soundsystem) på listan. Men det är det inte. Det är bara det att originalversionen av den här låten är dålig och den här versionen är jäkligt bra. Och LCD Soundsystems egen dansgolvsvältare ”Yeah” kommer jag alltid förknippa med veckan innan året blev 2004. Adrian stod precis bredvid ett eurodiscostojande dansgolv i Borlänge och mumlade om att han redan hade laddat ner LCD Soundsystems nya tolva. Han hade till och med hunnit lära sig texten…

Belle and Sebastian “I’m a Cuckoo” (Avalanches remix)
Ännu en remix. Avalanches bäddar in Stuart Murdoch i flöjter och afrikansk körsång. Och 2004 var ett afrikanskt år för mig.

Feist “One Evening”
En av många låtar på albumet “Let It Die” som hade kunnat lega här. Leslie Feist är inte bara en bra tolkare av andra (som Bee Gees ”Inside Out”), utan kan själv också. Precis som Joanna Newsom berättar hon saker, både med sina texter och sin röst.

Interpol “Evil”
Jag pallar inte Paul Banks röst i större doser, men det här är alldeles lagom.

Boom Bip ”Awaiting An Accident” (Lali Puna remix)
Som Billy Rimgard skrev på The Cricket så hade den här kunnat vara med på soundtracket till “Lost in Translation”. Bättre betyg än så kan knappt musik få.

Khonnor “Daylight and Delight”
Också lite känsla av “Lost in Translation”

Air ”Run”
De kom lite i skuggan av andra fransmän, men Jean-Benoît och Nicolas får inte glömmas bort. Det här är Air mitt emellan den lekfulla stilen (”Sexy boy”) och den sorgsna (”Alone in Kyoto” i ”Lost in Translation”). De borde tillbringa mer tid i det gränslandet.

El Perro Del Mar “Party”
Alla borde sjunga ”be bop a lula” så här.

Fibes, Oh Fibes ”Still Fresh”
För stråkarna.

Jens Lekman ”Psychogirl”
Också för stråkarna.

The Perishers ”Weekends”
För vemodet.

Jonas Jarefors

Årsbästa, del 5: Kaj gillar Feist!

Kaj Kindvall tycker att ”Mushaboom” med Feist är årets nionde bästa låt!

Av de femtio (50) medarbetare vid P3 som röstat så är Kaj den ende som lyfter fram Feist. Den eviga tonåringen har inte grånat än. Att han tycker att ”Hey Boy” med Teddybears var den allra bästa låten i år försöker jag bortse ifrån.

Man kan anta att det är den lite larviga, handklappiga versionen av ”Mushaboom” från albumet "Let It Die" som Kaj har hört, inte den mycket mer lofi-aktiga demon. Om han hade hört den finns det inte en chans att Feist skulle ligga efter Teddybears på listan.

Om musiken i "Garden State"

Som så många andra har jag gått till biografen och sett ”Garden State” av Zach Braff. Den var rätt bra. Roliga visuella skämt, en underlig episod efter en annan, ihopknutet av ett otroligt ordinärt slut.

Ett tag trodde jag att soundtracket skulle vara en av de bästa sakerna med ”Garden State”. Många regissörers filmer ser jag fram emot mer för soundtracket än för själva filmen. Efter Air i ”Virgin Suicides” och Kevin Shield och Sébastien Tellier i ”Lost in Translation”, hur kommer Sofia Coppolas nästa film att låta? Och vilka låtar har Wes Anderson grävt fram till ”The Life Aquatic with Steve Zissou”? Efter ”The Royal Tenenbaums” kunde jag inte sluta lyssna på Nico på ett halvår. Eller Cameron Crowe eller Quentin Tarantino, som kanske egentligen är mer intressanta som blandbandsmakare än som regissörer.

Zach Braff visade sig, ju längre ”Garden State” gick, inte vara en av dessa blandbandsregissörer. Fast jag trodde det i början. Bara att Coldplays ”Don’t Panic” var med. Jag älskar den låten. Hur tråkig Chris Martin och hans kompisar än kommer att bli (de är på god väg redan) och hur många band som Keane de än banar väg för, så kommer de nästan vara förlåtna tack vare den.

Att jag tycker så mycket om ”Don’t Panic” beror på att jag var med i en teaterpjäs för ett par år sedan. Regissören hade hoppat av och vi sex skådespelare skulle försöka enas, lite skön gruppdemokrati sådär. Vi var oense om allt. ALLT.

Utom att ”Don’t Panic” var den perfekta musiken för en scen. Det var som en chock att vi kunde vara så fullkomligt överens.

Zach Braff tyckte väl också att det var en bra låt. Problemet är att han, om han nu ens har varit inblandad i att välja musiken, har gjort så förutsägbara och tråkiga val i resten av filmen. Det är välja de enkla knapparna när man använder Nick Drakes ”One of These Things First” och Simon and Garfunkels ”The Only Living Boy in New York”. Vi har hört dem förut. Det är bra låtar, men vi vet redan hur de känns. Det är precis lika tråkigt som att det tydligen är lag på att futuristiska, ”mörka” actionfilmer måste ha Marilyn Manson på soundtracket.

Jag kommer inte tänka på spöregnet i ”Garden State” nästa gång jag hör ”The Only Living Boy in New York”. Men när jag hör ”These Days” med Nico kommer jag alltid att se Gwyneth Paltrow framför mig. Som Margo Tenenbaum, med kajal och spikrakt hår.

Jonas Jarefors

Årsbästa, del 4: Half Cousin, bortglömda skottar

En skiva som jag inte har sett i någon svensk årsbästalista är Half Cousins album ”The Function Room”. Hur har Sverige kunnat missa den? Det är visserligen en ojämn skiva, men det som utmärker en riktig pärla är att den är lite osymmetrisk.

Lite underligt att en skotsk skiva inte når ut, särskilt med tanke på att uppmärksamheten allt skotskt fick förra året, inklusive en sovrumsskiva som U.N.P.O.C:s. Men skottehypen har svalnat av rejält i år. Det enda jag hört från Fencekollektivet är James Yorkstons andra skiva, och den visade sig tyvärr vara mestadels ett sömnpiller.

Okej, det finns undantag från den svenska tystnaden kring Half Cousin. Madeleine Levy pratade med Kevin McCormack (som i princip utgör Half Cousin, ibland tillsammans med Martin Slattery, ibland tillsammans med Jimmy Hogarth) till Sonics Skottlandsartikel i våras, det ska ingen ta ifrån henne. Skickade hon inte hem något ex av skivan?

Det enda andra undantaget i svensk media som jag hittat är nättidningen Digfi. Den är annars bra, men skrev att Half Cousins andra singel ”Country Cassette” lät som King Creosote kompat av Korn. Och det är naturligtvis helt fel. Det kan inte finnas något positivt med någonting som ens låter som någonting som i sin tur låter som någonting som låter som Korn.

Badly Drawn Boy kompat av The Neptunes är en mer riktig beskrivning av ”Country Cassette”. Men Half Cousin har inte tillgång till Pharrells uppsättning datorer och får därför skapa sitt funkstön genom att slå på byttor och pannor och en diskbänk i stället.

Men glöm det där med funkstön, det här är inte funk, det här är pop. Jag borde inte ha skrivit det från början, ”funk” är ett hemskt ord.

Och förresten, att Digfi skriver att Half Cousin skulle låta som King Cresote beror nog bara på att båda kommer från Skottland. Musikjournalistik som försöker vara geografilärare är ofta fruktansvärd. Att beskrivningar av isländsk musik alltid handlar mer om det isländska än det musikaliska, det är fruktansvärt. Att bunta ihop Franz Ferdinand och Fencekollektivet, bara för att de är från Skottland, det är väldigt underligt. Men samtidigt går det inte att komma ifrån att Half Cousin kommer från Skottland.

Närmare bestämt kommer Kevin McCormack från Orkneyöarna. Smaka på det namnet, Orkneyöarna. Att något heter ”öarna” – i plural – innebär att det består av ett antal öar som inte är tillräckligt stora för att heta något på egen hand. Att komma från så små öar måste sätta sina spår. Av att stirra på havet för mycket blir man kanske tokig. Kanske är det inte bara Half Cousin, utan alla från Orkney som börjar slå på diskbänkar så fort de kommer åt.

Men det här är bara spekulationer. Jag hör egentligen inget av Orkneyöarna i Half Cousins musik.

Debutsingeln ”Half Turn” är mer inne på Badly Drawn Boys marker, vilket väl i så fall är mitt i sagoskogen. Half Cousin är där och plockar svamp och har med sig ostmackor och en termos. Virvlande som ånga från varm choklad i kall skogsluft stiger melodin. ”On the Way Down” är kvar i samma skog, men det har blivit mörkt och lite hotfullt mellan träden.

”Hindsight” och ”Tiles” kommer från samma böljande ängar eller lägereldar eller pojkrum som så många andra har besökt. Det låter inte skotskt, det låter bara trevligt i största allmänhet.

På ”The Diary Fire” har Half Cousin kommit in i köket och börjat slå på diskbänken igen. Hade skivan avslutats med det paranoida mässandet av ”I was never caught or given much thought, I was never tried or implicated by…”, då hade man kunnat lämnas med känslan av att den här skivan skulle kunna ha gjorts vart som helst i världen.

Men i stället blir finalen en bokstavstrogen cover av Beatles ”Girl”. Fråga mig inte varför. För att tycka att det är en bra idé att avsluta sitt debutalbum på det sättet måste man nog vara knäpp. Så kanske är det trots allt viktigt att Half Cousin kommer från just Orkneyöarna.

Jonas Jarefors

BBC har lagt ut en del om Half Cousin, bland annat filmsnuttar av en intervju. Man kan också lyssna på ”Half Turn” och ”Country Cassette”.

Årsbästa, del 3: The Bees “I Love You”

Med ”I Love You” gjorde de en av årets bästa låtar. Men det jag mest vill berätta om The Bees är att de ser riktigt sunkiga ut.

Vad ska man säga om band som ser riktigt sunkiga ut, inte bara när de står hemma utan också inför publik? Ska man tycka att det är tråkigt att de inte anstränger sig för att visa upp sig inför publiken från sin bästa sida? Eller ska man tycka att det är trevligt att de är ärliga och inte försöker framstå som något annat?

När the Bees spelade på Debaser i Stockholm i mitten av maj 2004 såg de riktigt, riktigt sunkiga ut.

Självklart hade alla sex personer på scen skägg.

Nästan alla hade någon sorts huvudbonad. Gitarristens var värst, den liknade en turban, men gled mer åt hårdrockshållet, tänk Axl Roxe.

De hade långärmade tröjor med t-shirts ovanpå, en kombination jag aldrig förstått mig på. Är det för att hålla värmen? Är det skate? Är det grunge? Jag vet inte. Men jag vet att det är fult.

Men för att besvara frågan jag började med: vad ska man tycka om att the Bees ser så sunkiga ut? Respekterar de inte publiken eller försöker de vara ärliga? Svaret är: None of the above. Jag tror mest det handlar om att de fryser.

The Bees första skiva ”Sunshine Hit Me” spelades in i ett skjul på Isle of Wight, ett skjul som annars används av sångaren Paul Butlers pappa som verktygsförråd. Nu har Butler den äldre fått hänga tillbaka sina hammare och sågar där. Andra skivan ”Free the Bees” är inspelad på Abbey Road. (Här skulle det kanske platsa med skämt om ”The Bee-atles”. Men jag skippar det.)

Det är en underlig blandning stilar på ”Free the Bees”. ”Chicken Shake” låter som något som Beatles hade kunnat vilja fjanta ur sig, men inte skulle lyckats med. Valstakten och blåset i gör att ”Go Kart” låter så mycket som Blurs brittiska flörtar att man vill kontrollera att det inte står ”Modern Life Is Rubbish” på skivomslaget.

Och så ”I Love You”, en långsamt vaggande kärleksmelodi. Samma text tre gånger, med olika frasering. Andra varvet låter bäst, men till slut har man glömt vilken i ordningen det är, för man lyssnar bara om och om igen på den.

Det har funnits flera grupper som hetat The Bees under pophistorien. Och när jag först laddade ner ”I Love You” var jag övertygad om att den måste ha spelats in av någon grupp på 60-talet. Och ja, det är pinsamt att tycka att det något POSITIVT att tycka att musik låter ”precis som om den vore gjord för trettiofem år sedan”, men i det här fallet tycker jag det.

Och jag vet också att det är pinsamt att inte kunna skilja på hur ett band låter och hur de ser ut, men jag vill inte veta att någon med samma smak för huvudbonader som Axl Rose spelar på ”I Love You”.

Men jag tänker att det inte är deras eget fel att The Bees ser ut som de gör. För de står alltid i sitt skjul på Isle of Wight, vare sig de faktiskt står just där eller i studion på Abbey Road eller på Debasers scen. De står i skjulet och det är så kyligt att det måste ha mössa, skägg och en långärmad tröja under t-shirten.

Det är så kyligt att de inte kan hålla på och spela ”I Love You” hela tiden, utan måste varva med uptempo skojlåtar som ”Chicken Payback” och ”The Russian” för att inte förfrysa. Köp den här skivan – bara att ”I Love You” är med gör det värt pengarna – så att killarna har råd att köpa en värmefläkt till skjulet.

Jonas Jarefors

Sorry, men jag har inte hittat något bättre smakprov av ”I Love You” än det här.

Årsbästa, del 2: Rough Trade

En av de mer tillförlitliga årsbästalistorna brukar vara den som Rough Trade gör. Här kan du läsa årets.

Man skulle kunna vara lite misstänksam mot en lista från en butikskedja som också är skivbolag och tro att de skulle ta med egna album högt upp. Men förra året glömde de att ta med Rough Trade-bandet Belle and Sebastian ens bland de hundra bästa… Och så dålig var inte skivan.

I år tycker Rough Trade att Franz Ferdinand var bäst. Och – precis som jag skrev igår – så upptäcker jag något nytt. Sydstataren Micah P Hinson sägs ha gjort årets femte bästa album. Han har producerats av The Earlies, som själva – enligt både mig och Rough Trade – har gjort ett av årets bästa album.

Rough Trade beskriver Micah P Hinson som ”Will Oldham/Johnny Cash fronting Lambchop/Tindersticks with some gospel thrown in for good measure”. Det hörs kanske inte helt på de här snuttarna av “Possibilities” och av demon till “Caught In-Between”.

Jonas Jarefors

Årsbästa, del 1: The Perishers "Weekends"

Listorna över den bästa musiken det här året har börjat välla in. Jag har svårt att göra årsbästalistor.

De skivor och låtar som kommit precis på slutet har jag ofta inte hunnit höra än. Årsbästalistor brukar därför kunna öppna mina ögon för en hel del nytt, sånt som svischat förbi för snabbt. Så var det till exempel med Comet Gains ”You Can Hide Your Love Forever”, som jag nästan hann missa under 2001 och hörde först efter att Bomben haft med den i sin årsbästajulkalender.

Nu är ”You Can Hide Your Love Forever” för mig inte bara det årets bästa låt, utan en av de hundra bästa låtarna jag vet överhuvudtaget.

Ett annat problem med att göra årsbästalistor är att de skivor och låtar som kom i januari har jag hunnit glömma bort.

Men en låt från förra årsskiftet kommer jag ihåg. Jag blev påmind av att råka ha vägarna förbi Konditori Ritorno på Odengatan i Stockholm.

Där satt jag en kolsvart och slaskig söndag i januari och läste. Det var i och för sig trevligt, jag hade bästa bordet vid fönstret. Parkettplats mot alla ute i slasket på Odengatan. En kopp kaffe. En bra bok. Men ändå… var det här vad jag ville göra med min helg, efter att ha jobbat hela veckan? Det kändes jävligt misslyckat.

Jag läste ut boken och märkte att de sista dropparna av påtåren hade kallnat för länge sedan. Jag gick ut och tog bussen hem. Och i lurarna hade jag Umebandet The Perishers ”Weekends”, en låt om hur stora förhoppningar vi ställer till våra helger. Men det är inte ”Livet är en fest” eller ”Rock’n’roll all night”, en nu-är-det-helg-fy-fan-vilken-fest-nu-kör-vi-låt. Det är en helglåt för de som bara har tillräcklig energi kvar för att undra var all energi tog vägen.

”On the weekends we try to get our share of excitement and of fresh air
Trying to forget who we’re gonna be when the alarm rings on Monday morning”

Allt sjunget med Ola Klüfts precisa röst över ett melankoliskt pianokomp. Jag satt på bussen hem, med skor genomblöta av slask, och kände mig som det där pianokompet. Melankoliskt gör jag om samma saker, om och om igen, ihärdigt, utan någonsin orka ta i.

The Perishers tar aldrig fram elgitarren för att riva av ett maffigt solo i ”Weekends”. Det gör inte jag under mina helger heller.

Jonas Jarefors

Miss Piggy tränar din stereo

När jag i förra veckan försökte titta på ”Rymdimperiet slår tillbaka” insåg jag att jag aldrig kan ta Yoda på allvar igen. Inte för att jag väl någonsin har gjort det, men nu är det helt kört. Har man gjort en djupdykning i Mupparnas värld kan man inte höra annat än Miss Piggy i Yodas röst.

Det beror ju på att det faktiskt är samma röst, Frank Oz. Mannen, mustaschen, grisrösten.

Om du vill kunna lyssna på Yodas grammatiskt tillvridna visdomsord utan att tänka på ett stort tygtryne, då ska du definitivt inte klicka på den här länken. Här kan du nämligen höra Miss Piggy sjunga ”Stereau Warm-Up”.

Det är en uppvärmningslåt för din stereoanläggning. Miss Piggy, som av någon anledning skriker "trés, trés good" hela tiden, vill se till att både basen och diskanten kommer igång och att båda högtalarna är med i leken. Kan vara bra innan du utsätter förstärkaren för riktig gymnastik. Som Daft Punks ”Harder, Better, Faster, Stronger”.

Resten av skivan ”Miss Piggy's Aerobique Exercise Workout Album” från 1982 har jag inte hört. Där finns tio spår till, bland annat ”Hairobiques Made Simple” och ”Lift the One You Love” (man kan anta att det i Piggys fall innebär Kermit).

Jonas Jarefors

Intresserad av Joanna Newsom?

Att Joanna Newsoms ”The Milk-Eyed Mender” är ett av årets bästa album vet ni redan. Att hon verkar vara en kuf vet ni kanske också. Speciellt ni som var på någon av hennes Sverigespelningar i slutet av september.

Bara det att hon hade så spikrak hållning när hon stolpade in på scenen gjorde att man kände att här är något lurt. Den här tjejen är inte som alla andra.

Att hon spelar harpa och sjunger vet ni också redan. Så varför skriver jag det här? För att ni kanske inte tänkt på att hon skapat det kanske finaste, nya ordet som sjungs på en skiva i år. Det är i ”Sprout and the Bean” som hon frågar:

“Should we break some bread? Aryenturrested?”

Ursäkta? Vad betyder det, ”aryenturrested”? En kompis trodde det hade nåt med ”tourist” att göra. Som ”Are you in tourism?” En försynt fråga om killen Joanna stöter på möjligen arbetar på resebyrå. Nej, det är det ju så klart inte.

Alla som lever i stenåldern och köper fysiska CD-skivor kan lätt gå till det medföljande texthäftet och läsa: ”Are you interested?”

Jaså, var det så enkelt? Och jo, Joanna, tackar som frågar. Vi är i allra högsta grad intresserade.

Jonas Jarefors

Titta på videon till "Sprout and the Bean".

Mokira - musik för närbilder

.

November är en månad för oss närsynta. Det går inte att se det som finns långt bort.

Ta en promenad efter klockan tre och det är helt becksvart. Sitt på bussen hem på eftermiddagen och det är becksvart där ute, har du tur så ser du strålkastare och neonljus. På dagen, när det finns något som i brist på annat får kallas ljus, då tjänar det bara till att visa upp hur grått och smutsigt allt omkring dig är.

Det finns ingen idé att titta på något som är längre bort än en meter. November är en månad för närbilder.

Andreas Tilliander tagit fram det stora mikroskopet och gjort musiken att lyssna på vid närstudier. Under sitt alias Mokira har han gett ut skivan ”FFT POP”. Det låter så nära att det snarare handlar om inuti.

”Tsuki no kioku” är den enda gången man känner för att lyfta blicken och tydligen betyder titeln ”Minnen av månen”. Japanska Piana (född Naoko Sasaki) viskar fram sång, ibland lallar och kvider hon bara lite, som en blandning mellan Stina Nordenstam och Jon Thor Birgisson i Sigur Rós. Då kan man tänka sig att titta upp och leta efter månen på himlen, annars vill man bara trycka ner ansiktet i en kudde och ta reda på hur kvalstren ser ut. Hur de låter vet man redan, tack vare Andreas Tilliander.

Det går inte att lyssna på det här när du står på en fjälltopp och solen strålar och du kan se långt bort, in i andra länder. Även om musiken ibland kan låta atmosfärisk och flytande, så småprasslar den hela tiden. Det pågår en ständig aktivitet som du bara ser när du tittar riktigt nära. Det rycker i de små beståndsdelarna. Det som händer, det händer i det lilla.

Det här är inte musik om en gata. Det handlar inte om vägarbetet som pågår där, inte om vägarbetaren som lägger nya gatstenar, inte om hur gatstenarna bildar mönster. Det här handlar om det lilla krasande ljudet av de allra första sandkornen som gatstenen trycker ner när den läggs på plats. Det försiktiga och förvirrade ljudet av hur molekylerna makar på sig.

Det här är inte musik om vad som händer utanför bussen när du åker hemåt i novembermörkret. Inte heller om den parfymerade tanten bredvid dig på bussen, inte om hennes utseende, inte om hennes hår, inte om hennes hårbotten. Det här är musik om hur varje hårstrå växer ut, cell för cell från tantens skalle och hur det till slut skulle avslöja hennes rätta hårfärg om det inte vore för regelbundna besök på Salong Minette. Vi får höra hur hårcellerna stökar sig upp ur hennes hårsäckar.

Så här låter uppbyggnad och förfall, när man lyssnar riktigt nära. Ibland blir det obehagligt, oftast är det vackert.

Jonas Jarefors

Skivbolaget Cubic Music ger möjlighet att provlyssna på delar av "Tsuki no kioku”, ”Left Behind And Sour” och ”Scandinavia Rules”. På Dotshop kan man även höra lite av ”Ghost Glider”.

Vila i frid, Ol’ Dirty Bastard

.

Vila i frid även som Russell Tyrone Jones, Big Baby Jesus, Osirus, Cyrus, Joe Bannanas, Dirt Dog, Unique Ason, Dirt McGirt och under alla andra namn du använt under din lysande karriär.

Varför bytte han namn så ofta? Själv förklarade han det så här i en intervju i Vice sommaren 2003:

– It’s like Picasso making a new picture. It feels good.

New Buffalo blev ingen engångsgrej

.

Jag trodde hon skulle bli en som man skulle prata om i nördiga sammanhang i framtiden. När man försöker bräcka varandra i vem som har kommer ihåg den mest obskyra musiken:

”Har ni hört New Buffalo? Tjej från Australien som spelade in en enda singel på Heavenly 2001, ’About Last Night’ heter den, skitbra. En fin melodi ovanpå ihopklippta stråkar och flöjter och grejer. Jag tror hon var ihop med en i Avalanches, så lite åt det hållet, fast lågmäld och inte så jävla crazy hela tiden. Undrar vad som hände med henne sen? Singeln var helt omöjlig att få tag på, men jag laddade ned den från Napster, åh kommer ni ihåg Napster? Med den där lilla Naspterkatten med hörlurar, hur rave var inte den? Jag har låten på en minidisc nånstans. Kommer ni ihåg minidisc? Det var fan bara jag och två till som gick på den niten, alla andra fattade att det var skit och väntade tills MP3-spelarna kom.”

Bara för några veckor sedan hittade jag den där minidiscen (för ja, jag använder fortfarande minidisc) med blandade låtar från 2001. ”About Last Night” dök upp och jag hade glömt hur bra den är. Jag började repetera inför de där nördiga samtalen om tio år. Till och med genrepade jag lite med en kompis.

Men nu visar det sig att New Buffalo inte var en engångsföreteelse. Hon har varit igång hela tiden och nu får vi höra resultatet.

Och hon är alltså 29-åriga Sally Seltmann, född Russell, numera lagligen gift med Darren Seltmann i the Avalanches. Hon hade börjat spela in en skiva i L.A., men Heavenly drog sig ur och Sally fick börja om hemma i Melbourne. Skivan heter ”Last Beautiful Day” och släpptes förra veckan. Jag har inte hört den än, men snart… Beth Orton är med och gästar, bara en sån sak.

Jonas Jarefors

Hos Australian Broadcasting Corporation kan man lyssna på första singeln “Recovery” med Media Player eller RealPlayer.

Långa låtar vi gillar, del 1: ”La Ritournelle” med Sébastien Tellier

.

När svenska sångare misshandlar det engelska språket blir jag förbannad. De borde veta bättre. De har haft all tid i världen på sig att lära sig hur man korrekt bygger engelska meningar och de behöver knappt öppna öronen för att drunkna i engelsk musik och film där de kan lära sig lite korrekt uttal.

Gör man en skiva och ägnar timtal åt att ställa in bra ljud på pukorna så kan man faktiskt lägga en liten stund på att tänka igenom vad det är man sjunger.

Jag tycker faktiskt det och det är inte bara för att jag är helt anal.

För svenskar har jag alltså ingen pardon (okej, ett par undantag, som Karin Dreijer), men av någon anledning tycker jag däremot att det bara är charmigt när japaner och fransmän trampar snett i Shakespeares tungomål. Det känns gulligt och naivt. Poetiskt. Min flickvän har ett japanskt pennskrin med texten ”Is good comfortable place at yourself”. Man förstår inte vad de menar, men det är fint.

Sådan ordkonst gör vilken instrumental bakgrund som helst bättre.

Egentligen behövs det ju ingen sång när det instrumentella är lika bra som Sébastien Telliers ”La Ritournelle”. En sju och en halv minuter lång orgie i piano, trummor och stråkar, stråkar, stråkar.

Ovanpå alltihopa lyckas han ändå, efter ett par minuter, klämma in lite sång. Monsieur Tellier har ägnat så mycket tid åt att ställa in Tony Allens trumljud att han bara inte hann kolla om man egentligen, verkligen, om man ska vara anal, faktiskt kan sjunga så här:

Oh nothing's gonna change my love for you
I wanna spend my life with you
So we make love on the grass under the moon
No one can tell, damned if I do
Forever journeys on golden avenues
I drift in your eyes since I love you
I got that beat in my veins for only rule
Love is to share, mine is for you

Hur musiken låter kan man höra en liten, liten del av här. Annars får man köpa skivan ”Politics”.

Jonas Jarefors

Ohio

.

Ohio är i fokus, delstaten där det ligger en hel del röster och väntar på att räknas om och om igen. Det kan vara värt att minnas andra fina saker med Ohio, som de här väldigt fina låtarna:

- ”Ohio” med Crosby, Stills, Nash & Young

- “Ohio” med Isley Brothers (söner av Ohio som spelade in en cover av Neil Youngs låt.)

- “Ohio” med Damien Jurado (som däremot har skrivit sin låt själv)

- “Ohio Riverboat Song” med Palace (alltså Will Oldham)

Och känner man sig ledsen over hur valet verkar arta sig kan man alltid sjunga med Will: “And tears begin to flow as I sing the whole day through”.

MTV Ryssland, en vanlig måndagkväll i oktober:

Nu slår jag på och det är Britney. Britney Spears är Britney Spears, var man än är.

Samma sak med Avril Lavigne. Kanske kan ryssarnas begränsade kunskaper i engelska hjälpa till att svälja texten i ”Happy Ending”. Betalar hon alltså någon för att skriva det här åt henne?

Nu kommer ett ryskt band som heter Umaturman, eller ja, egentligen Уматурман. Jag vet inte om det betyder något annat på ryska eller om det faktiskt är en hyllning till Tarantinos leading lady. Umaturman består av två män med färgglada skjortor och varsin gitarr (Solstollarna-varning!) men de spelar någon sorts Savage Garden-musik.

Och direkt över till Rammstein. Stoppades inte den tyska invasionen av Stalin?

Ja! Da! Det här har jag längtat efter! Rysk hiphop! Med dragspelssampling! Och refrängen sjungs av babusjkor (låter det som).

Videon går ut på att rapparen Серега åker bil på tomma gator och plockar upp tjejer, som när de kliver in i bilen upptäcker att den egentligen är en stor nattklubb där Серега och tjejerna utför koreograferad dans till refrängerna. Publiken viftar unisont med händerna fram och tillbaka i takt med musiken.

Presentatören på MTV Ryssland ser ut som Karin Dreijer. Med brillorna och allt. Trevligt. Hon säger att nu blir det reklam:

Reklam för rysk öl. Reklam för amerikansk öl. Reklam för mobiltelefon med kamera. Reklam för rysk öl. Reklam för förkylningsmedel. Reklam för tysk öl. Reklam för mobiltelefon med kamera. Reklam för rysk öl. Reklam för annan rysk öl. Reklam för rysk tjejtidning. Reklam för amerikansk film. Reklam för godis. Reklam för ny skiva med rysk rocksångerska. Skivan heter SMS. Reklam för datingtjänst via SMS.

Och ryssarna går på reklamen. Vodkadrickandet dödar lite för många ryssar och regeringen trodde att konsumtionen av vodka skulle minska om folk gavs alternativet att dricka öl. Nu dricker ryssarna lika mycket vodka och dessutom massor av öl. Näst efter Kina är Ryssland den snabbast växande marknaden för öl i världen. På stan går de runt med en starköl i ena handen och en mobiltelefon i andra. Nu har regeringen fattat (läs mer i Moscow Times).

Reklamen är slut och nu blir det O-zone Deras skiva har jag sett säljas överallt idag. Det verkar vara ett skämtdiscoband. Sjuttiotalskläder och konfetti på diskoteket där allt utspelar sig. O-zone är spralliga och publiken viftar unisont med händerna fram och tillbaka i takt med musiken. Det enda ord i texten jag fattar är ”SMS”.

Jonas Jarefors

Ilskna tjejer

I Johan Borgerts värld är kvinnliga varelser ovanligt ofta både söta och ilskna.

När hans band Scott spelade på Hultsfred (1996?) hade hans supportrar från Falun en stor banderoll med orden"Det är du som är sur", från texten till en av de två låtar Scott någonsin släppte på skiva.

Det är fortfarande ett ganska bra argument att använda i gräl. Det är ju du som surar, jag surar för fan inte, kom inte och säg att jag surar, för då...

När Borgert nu är tillbaka är tjejen i texten rent utav förbannad. Kolla videon här.

Det måste börja med Chic

.


Det här är det första som skrivs på den här bloggen och självklart måste ämnet bli Chic.

Nile Rodgers och Bernard Edwards bildade stommen i denna grupp som producerade den kanske bästa discomusiken som någonsin gjorts. Deras första singel hette "Dance, Dance, Dance (Yowsah, Yowsah, Yowsah)", släpptes samma år som jag föddes och albumversionen är åtta och en halv minuter lång. Fler skäl till att döpa en blogg till Yowsah tycker jag inte behövs.

Att uttrycket yowsah i Sverige har kidnappats av Clabbe ska ni bortse ifrån. Han kommer inte att dyka upp här.

Förresten är det inte bara den här bloggen som börjar med Chic. Även det här milleniet började med Chic för min del. Deras "Good Times", också den mer än åtta minuter discoglädje, var den första skiva jag passade på att spela efter att klockan klämtat den där svinkalla natten. Alla andra var fortfarande ute och tittade på fyrverkerierna över Stockholm, så jag fick vara både discjockey och publik. Dance, dance, dance.