Årsbästa, del 6: Mina egna listor

Jag har nu ett tag tjatat om vad andra har tyckt varit bäst i år. Men vad tycker jag själv då? Efter många om och men har jag försökt formulera mig i listform.

Årets bästa album:

Sonic Youth ”Sonic Nurse”
Joanna Newsom ”The Milk-Eyed Mender”
Devendra Banhart ”Rejoicing in the Hands”
Stina Nordenstam “The World Is Saved”

Ja, i år skulle det vara antingen säregna röster eller trotjänande New York-gitarrer. I alla fall i albumform. Devendra Banhart blev otroligt glad över att han fick vara med på listan (se bild ovan).

Självklart finns många av årets låtar på de här fyra albumen, men jag hoppar över dem nedan. Antalet låtar är svårare att smalna av till så få som fyra, det blir 16 stycken, utan inbördes ordning.

Årets låtar:

Vetiver “Arboretum”
Kanske borde Vetiver vara med som ett av årets album, det är svårt att skilja ut en enskild låt. Men det får inte bli för mycket Devendra Banhart-relaterat på albumlistan (både han och Joanna Newsom medverkar på albumet). Och det är något visst med låtar om att besöka botaniska trädgårdar med sin kompis Dwight. Vetiver har än en gång bevisat att det går att göra något bra av den uttjatade treenigheten röst, akustisk gitarr och cello.

Hal “Worry ‘Bout the Wind”
Den här debutsingeln är tillbakalutad och pompös samtidigt, en lysande poplåt. Tidlös. Ett farligt tecken är att jag har hört ”Worry ’Bout the Wind” i tre olika versioner, och det är inte den senast inspelade som låter bäst… Vi får se om Hal infriar löftena eller får studiosjukan och börjar överproducera allt när de ska spela in en hel skiva.

Half Cousin “Half Turn”
Svindlande pop.

The Bees “I Love You”
Också svindlande pop, fast mer romantisk.

Morrissey “First of the Gang to Die”
Morrissey har alltid kunnat skriva både episka låtar och riktiga dängor. Det här är ett exempel på det senare. Etta på Trackslistan, bara en sån sak.

NERD “She Wants to Move” (DFA remix)
Att ta med den här remixen kan tyckas vara ett väldigt smart sätt att på ett enkelt sätt klämma in både Pharrell Williams (i NERD) och James Murphy (i DFA/LCD Soundsystem) på listan. Men det är det inte. Det är bara det att originalversionen av den här låten är dålig och den här versionen är jäkligt bra. Och LCD Soundsystems egen dansgolvsvältare ”Yeah” kommer jag alltid förknippa med veckan innan året blev 2004. Adrian stod precis bredvid ett eurodiscostojande dansgolv i Borlänge och mumlade om att han redan hade laddat ner LCD Soundsystems nya tolva. Han hade till och med hunnit lära sig texten…

Belle and Sebastian “I’m a Cuckoo” (Avalanches remix)
Ännu en remix. Avalanches bäddar in Stuart Murdoch i flöjter och afrikansk körsång. Och 2004 var ett afrikanskt år för mig.

Feist “One Evening”
En av många låtar på albumet “Let It Die” som hade kunnat lega här. Leslie Feist är inte bara en bra tolkare av andra (som Bee Gees ”Inside Out”), utan kan själv också. Precis som Joanna Newsom berättar hon saker, både med sina texter och sin röst.

Interpol “Evil”
Jag pallar inte Paul Banks röst i större doser, men det här är alldeles lagom.

Boom Bip ”Awaiting An Accident” (Lali Puna remix)
Som Billy Rimgard skrev på The Cricket så hade den här kunnat vara med på soundtracket till “Lost in Translation”. Bättre betyg än så kan knappt musik få.

Khonnor “Daylight and Delight”
Också lite känsla av “Lost in Translation”

Air ”Run”
De kom lite i skuggan av andra fransmän, men Jean-Benoît och Nicolas får inte glömmas bort. Det här är Air mitt emellan den lekfulla stilen (”Sexy boy”) och den sorgsna (”Alone in Kyoto” i ”Lost in Translation”). De borde tillbringa mer tid i det gränslandet.

El Perro Del Mar “Party”
Alla borde sjunga ”be bop a lula” så här.

Fibes, Oh Fibes ”Still Fresh”
För stråkarna.

Jens Lekman ”Psychogirl”
Också för stråkarna.

The Perishers ”Weekends”
För vemodet.

Jonas Jarefors

Årsbästa, del 5: Kaj gillar Feist!

Kaj Kindvall tycker att ”Mushaboom” med Feist är årets nionde bästa låt!

Av de femtio (50) medarbetare vid P3 som röstat så är Kaj den ende som lyfter fram Feist. Den eviga tonåringen har inte grånat än. Att han tycker att ”Hey Boy” med Teddybears var den allra bästa låten i år försöker jag bortse ifrån.

Man kan anta att det är den lite larviga, handklappiga versionen av ”Mushaboom” från albumet "Let It Die" som Kaj har hört, inte den mycket mer lofi-aktiga demon. Om han hade hört den finns det inte en chans att Feist skulle ligga efter Teddybears på listan.

Om musiken i "Garden State"

Som så många andra har jag gått till biografen och sett ”Garden State” av Zach Braff. Den var rätt bra. Roliga visuella skämt, en underlig episod efter en annan, ihopknutet av ett otroligt ordinärt slut.

Ett tag trodde jag att soundtracket skulle vara en av de bästa sakerna med ”Garden State”. Många regissörers filmer ser jag fram emot mer för soundtracket än för själva filmen. Efter Air i ”Virgin Suicides” och Kevin Shield och Sébastien Tellier i ”Lost in Translation”, hur kommer Sofia Coppolas nästa film att låta? Och vilka låtar har Wes Anderson grävt fram till ”The Life Aquatic with Steve Zissou”? Efter ”The Royal Tenenbaums” kunde jag inte sluta lyssna på Nico på ett halvår. Eller Cameron Crowe eller Quentin Tarantino, som kanske egentligen är mer intressanta som blandbandsmakare än som regissörer.

Zach Braff visade sig, ju längre ”Garden State” gick, inte vara en av dessa blandbandsregissörer. Fast jag trodde det i början. Bara att Coldplays ”Don’t Panic” var med. Jag älskar den låten. Hur tråkig Chris Martin och hans kompisar än kommer att bli (de är på god väg redan) och hur många band som Keane de än banar väg för, så kommer de nästan vara förlåtna tack vare den.

Att jag tycker så mycket om ”Don’t Panic” beror på att jag var med i en teaterpjäs för ett par år sedan. Regissören hade hoppat av och vi sex skådespelare skulle försöka enas, lite skön gruppdemokrati sådär. Vi var oense om allt. ALLT.

Utom att ”Don’t Panic” var den perfekta musiken för en scen. Det var som en chock att vi kunde vara så fullkomligt överens.

Zach Braff tyckte väl också att det var en bra låt. Problemet är att han, om han nu ens har varit inblandad i att välja musiken, har gjort så förutsägbara och tråkiga val i resten av filmen. Det är välja de enkla knapparna när man använder Nick Drakes ”One of These Things First” och Simon and Garfunkels ”The Only Living Boy in New York”. Vi har hört dem förut. Det är bra låtar, men vi vet redan hur de känns. Det är precis lika tråkigt som att det tydligen är lag på att futuristiska, ”mörka” actionfilmer måste ha Marilyn Manson på soundtracket.

Jag kommer inte tänka på spöregnet i ”Garden State” nästa gång jag hör ”The Only Living Boy in New York”. Men när jag hör ”These Days” med Nico kommer jag alltid att se Gwyneth Paltrow framför mig. Som Margo Tenenbaum, med kajal och spikrakt hår.

Jonas Jarefors

Årsbästa, del 4: Half Cousin, bortglömda skottar

En skiva som jag inte har sett i någon svensk årsbästalista är Half Cousins album ”The Function Room”. Hur har Sverige kunnat missa den? Det är visserligen en ojämn skiva, men det som utmärker en riktig pärla är att den är lite osymmetrisk.

Lite underligt att en skotsk skiva inte når ut, särskilt med tanke på att uppmärksamheten allt skotskt fick förra året, inklusive en sovrumsskiva som U.N.P.O.C:s. Men skottehypen har svalnat av rejält i år. Det enda jag hört från Fencekollektivet är James Yorkstons andra skiva, och den visade sig tyvärr vara mestadels ett sömnpiller.

Okej, det finns undantag från den svenska tystnaden kring Half Cousin. Madeleine Levy pratade med Kevin McCormack (som i princip utgör Half Cousin, ibland tillsammans med Martin Slattery, ibland tillsammans med Jimmy Hogarth) till Sonics Skottlandsartikel i våras, det ska ingen ta ifrån henne. Skickade hon inte hem något ex av skivan?

Det enda andra undantaget i svensk media som jag hittat är nättidningen Digfi. Den är annars bra, men skrev att Half Cousins andra singel ”Country Cassette” lät som King Creosote kompat av Korn. Och det är naturligtvis helt fel. Det kan inte finnas något positivt med någonting som ens låter som någonting som i sin tur låter som någonting som låter som Korn.

Badly Drawn Boy kompat av The Neptunes är en mer riktig beskrivning av ”Country Cassette”. Men Half Cousin har inte tillgång till Pharrells uppsättning datorer och får därför skapa sitt funkstön genom att slå på byttor och pannor och en diskbänk i stället.

Men glöm det där med funkstön, det här är inte funk, det här är pop. Jag borde inte ha skrivit det från början, ”funk” är ett hemskt ord.

Och förresten, att Digfi skriver att Half Cousin skulle låta som King Cresote beror nog bara på att båda kommer från Skottland. Musikjournalistik som försöker vara geografilärare är ofta fruktansvärd. Att beskrivningar av isländsk musik alltid handlar mer om det isländska än det musikaliska, det är fruktansvärt. Att bunta ihop Franz Ferdinand och Fencekollektivet, bara för att de är från Skottland, det är väldigt underligt. Men samtidigt går det inte att komma ifrån att Half Cousin kommer från Skottland.

Närmare bestämt kommer Kevin McCormack från Orkneyöarna. Smaka på det namnet, Orkneyöarna. Att något heter ”öarna” – i plural – innebär att det består av ett antal öar som inte är tillräckligt stora för att heta något på egen hand. Att komma från så små öar måste sätta sina spår. Av att stirra på havet för mycket blir man kanske tokig. Kanske är det inte bara Half Cousin, utan alla från Orkney som börjar slå på diskbänkar så fort de kommer åt.

Men det här är bara spekulationer. Jag hör egentligen inget av Orkneyöarna i Half Cousins musik.

Debutsingeln ”Half Turn” är mer inne på Badly Drawn Boys marker, vilket väl i så fall är mitt i sagoskogen. Half Cousin är där och plockar svamp och har med sig ostmackor och en termos. Virvlande som ånga från varm choklad i kall skogsluft stiger melodin. ”On the Way Down” är kvar i samma skog, men det har blivit mörkt och lite hotfullt mellan träden.

”Hindsight” och ”Tiles” kommer från samma böljande ängar eller lägereldar eller pojkrum som så många andra har besökt. Det låter inte skotskt, det låter bara trevligt i största allmänhet.

På ”The Diary Fire” har Half Cousin kommit in i köket och börjat slå på diskbänken igen. Hade skivan avslutats med det paranoida mässandet av ”I was never caught or given much thought, I was never tried or implicated by…”, då hade man kunnat lämnas med känslan av att den här skivan skulle kunna ha gjorts vart som helst i världen.

Men i stället blir finalen en bokstavstrogen cover av Beatles ”Girl”. Fråga mig inte varför. För att tycka att det är en bra idé att avsluta sitt debutalbum på det sättet måste man nog vara knäpp. Så kanske är det trots allt viktigt att Half Cousin kommer från just Orkneyöarna.

Jonas Jarefors

BBC har lagt ut en del om Half Cousin, bland annat filmsnuttar av en intervju. Man kan också lyssna på ”Half Turn” och ”Country Cassette”.

Årsbästa, del 3: The Bees “I Love You”

Med ”I Love You” gjorde de en av årets bästa låtar. Men det jag mest vill berätta om The Bees är att de ser riktigt sunkiga ut.

Vad ska man säga om band som ser riktigt sunkiga ut, inte bara när de står hemma utan också inför publik? Ska man tycka att det är tråkigt att de inte anstränger sig för att visa upp sig inför publiken från sin bästa sida? Eller ska man tycka att det är trevligt att de är ärliga och inte försöker framstå som något annat?

När the Bees spelade på Debaser i Stockholm i mitten av maj 2004 såg de riktigt, riktigt sunkiga ut.

Självklart hade alla sex personer på scen skägg.

Nästan alla hade någon sorts huvudbonad. Gitarristens var värst, den liknade en turban, men gled mer åt hårdrockshållet, tänk Axl Roxe.

De hade långärmade tröjor med t-shirts ovanpå, en kombination jag aldrig förstått mig på. Är det för att hålla värmen? Är det skate? Är det grunge? Jag vet inte. Men jag vet att det är fult.

Men för att besvara frågan jag började med: vad ska man tycka om att the Bees ser så sunkiga ut? Respekterar de inte publiken eller försöker de vara ärliga? Svaret är: None of the above. Jag tror mest det handlar om att de fryser.

The Bees första skiva ”Sunshine Hit Me” spelades in i ett skjul på Isle of Wight, ett skjul som annars används av sångaren Paul Butlers pappa som verktygsförråd. Nu har Butler den äldre fått hänga tillbaka sina hammare och sågar där. Andra skivan ”Free the Bees” är inspelad på Abbey Road. (Här skulle det kanske platsa med skämt om ”The Bee-atles”. Men jag skippar det.)

Det är en underlig blandning stilar på ”Free the Bees”. ”Chicken Shake” låter som något som Beatles hade kunnat vilja fjanta ur sig, men inte skulle lyckats med. Valstakten och blåset i gör att ”Go Kart” låter så mycket som Blurs brittiska flörtar att man vill kontrollera att det inte står ”Modern Life Is Rubbish” på skivomslaget.

Och så ”I Love You”, en långsamt vaggande kärleksmelodi. Samma text tre gånger, med olika frasering. Andra varvet låter bäst, men till slut har man glömt vilken i ordningen det är, för man lyssnar bara om och om igen på den.

Det har funnits flera grupper som hetat The Bees under pophistorien. Och när jag först laddade ner ”I Love You” var jag övertygad om att den måste ha spelats in av någon grupp på 60-talet. Och ja, det är pinsamt att tycka att det något POSITIVT att tycka att musik låter ”precis som om den vore gjord för trettiofem år sedan”, men i det här fallet tycker jag det.

Och jag vet också att det är pinsamt att inte kunna skilja på hur ett band låter och hur de ser ut, men jag vill inte veta att någon med samma smak för huvudbonader som Axl Rose spelar på ”I Love You”.

Men jag tänker att det inte är deras eget fel att The Bees ser ut som de gör. För de står alltid i sitt skjul på Isle of Wight, vare sig de faktiskt står just där eller i studion på Abbey Road eller på Debasers scen. De står i skjulet och det är så kyligt att det måste ha mössa, skägg och en långärmad tröja under t-shirten.

Det är så kyligt att de inte kan hålla på och spela ”I Love You” hela tiden, utan måste varva med uptempo skojlåtar som ”Chicken Payback” och ”The Russian” för att inte förfrysa. Köp den här skivan – bara att ”I Love You” är med gör det värt pengarna – så att killarna har råd att köpa en värmefläkt till skjulet.

Jonas Jarefors

Sorry, men jag har inte hittat något bättre smakprov av ”I Love You” än det här.

Årsbästa, del 2: Rough Trade

En av de mer tillförlitliga årsbästalistorna brukar vara den som Rough Trade gör. Här kan du läsa årets.

Man skulle kunna vara lite misstänksam mot en lista från en butikskedja som också är skivbolag och tro att de skulle ta med egna album högt upp. Men förra året glömde de att ta med Rough Trade-bandet Belle and Sebastian ens bland de hundra bästa… Och så dålig var inte skivan.

I år tycker Rough Trade att Franz Ferdinand var bäst. Och – precis som jag skrev igår – så upptäcker jag något nytt. Sydstataren Micah P Hinson sägs ha gjort årets femte bästa album. Han har producerats av The Earlies, som själva – enligt både mig och Rough Trade – har gjort ett av årets bästa album.

Rough Trade beskriver Micah P Hinson som ”Will Oldham/Johnny Cash fronting Lambchop/Tindersticks with some gospel thrown in for good measure”. Det hörs kanske inte helt på de här snuttarna av “Possibilities” och av demon till “Caught In-Between”.

Jonas Jarefors

Årsbästa, del 1: The Perishers "Weekends"

Listorna över den bästa musiken det här året har börjat välla in. Jag har svårt att göra årsbästalistor.

De skivor och låtar som kommit precis på slutet har jag ofta inte hunnit höra än. Årsbästalistor brukar därför kunna öppna mina ögon för en hel del nytt, sånt som svischat förbi för snabbt. Så var det till exempel med Comet Gains ”You Can Hide Your Love Forever”, som jag nästan hann missa under 2001 och hörde först efter att Bomben haft med den i sin årsbästajulkalender.

Nu är ”You Can Hide Your Love Forever” för mig inte bara det årets bästa låt, utan en av de hundra bästa låtarna jag vet överhuvudtaget.

Ett annat problem med att göra årsbästalistor är att de skivor och låtar som kom i januari har jag hunnit glömma bort.

Men en låt från förra årsskiftet kommer jag ihåg. Jag blev påmind av att råka ha vägarna förbi Konditori Ritorno på Odengatan i Stockholm.

Där satt jag en kolsvart och slaskig söndag i januari och läste. Det var i och för sig trevligt, jag hade bästa bordet vid fönstret. Parkettplats mot alla ute i slasket på Odengatan. En kopp kaffe. En bra bok. Men ändå… var det här vad jag ville göra med min helg, efter att ha jobbat hela veckan? Det kändes jävligt misslyckat.

Jag läste ut boken och märkte att de sista dropparna av påtåren hade kallnat för länge sedan. Jag gick ut och tog bussen hem. Och i lurarna hade jag Umebandet The Perishers ”Weekends”, en låt om hur stora förhoppningar vi ställer till våra helger. Men det är inte ”Livet är en fest” eller ”Rock’n’roll all night”, en nu-är-det-helg-fy-fan-vilken-fest-nu-kör-vi-låt. Det är en helglåt för de som bara har tillräcklig energi kvar för att undra var all energi tog vägen.

”On the weekends we try to get our share of excitement and of fresh air
Trying to forget who we’re gonna be when the alarm rings on Monday morning”

Allt sjunget med Ola Klüfts precisa röst över ett melankoliskt pianokomp. Jag satt på bussen hem, med skor genomblöta av slask, och kände mig som det där pianokompet. Melankoliskt gör jag om samma saker, om och om igen, ihärdigt, utan någonsin orka ta i.

The Perishers tar aldrig fram elgitarren för att riva av ett maffigt solo i ”Weekends”. Det gör inte jag under mina helger heller.

Jonas Jarefors