Årsbästa, del 4: Half Cousin, bortglömda skottar

En skiva som jag inte har sett i någon svensk årsbästalista är Half Cousins album ”The Function Room”. Hur har Sverige kunnat missa den? Det är visserligen en ojämn skiva, men det som utmärker en riktig pärla är att den är lite osymmetrisk.

Lite underligt att en skotsk skiva inte når ut, särskilt med tanke på att uppmärksamheten allt skotskt fick förra året, inklusive en sovrumsskiva som U.N.P.O.C:s. Men skottehypen har svalnat av rejält i år. Det enda jag hört från Fencekollektivet är James Yorkstons andra skiva, och den visade sig tyvärr vara mestadels ett sömnpiller.

Okej, det finns undantag från den svenska tystnaden kring Half Cousin. Madeleine Levy pratade med Kevin McCormack (som i princip utgör Half Cousin, ibland tillsammans med Martin Slattery, ibland tillsammans med Jimmy Hogarth) till Sonics Skottlandsartikel i våras, det ska ingen ta ifrån henne. Skickade hon inte hem något ex av skivan?

Det enda andra undantaget i svensk media som jag hittat är nättidningen Digfi. Den är annars bra, men skrev att Half Cousins andra singel ”Country Cassette” lät som King Creosote kompat av Korn. Och det är naturligtvis helt fel. Det kan inte finnas något positivt med någonting som ens låter som någonting som i sin tur låter som någonting som låter som Korn.

Badly Drawn Boy kompat av The Neptunes är en mer riktig beskrivning av ”Country Cassette”. Men Half Cousin har inte tillgång till Pharrells uppsättning datorer och får därför skapa sitt funkstön genom att slå på byttor och pannor och en diskbänk i stället.

Men glöm det där med funkstön, det här är inte funk, det här är pop. Jag borde inte ha skrivit det från början, ”funk” är ett hemskt ord.

Och förresten, att Digfi skriver att Half Cousin skulle låta som King Cresote beror nog bara på att båda kommer från Skottland. Musikjournalistik som försöker vara geografilärare är ofta fruktansvärd. Att beskrivningar av isländsk musik alltid handlar mer om det isländska än det musikaliska, det är fruktansvärt. Att bunta ihop Franz Ferdinand och Fencekollektivet, bara för att de är från Skottland, det är väldigt underligt. Men samtidigt går det inte att komma ifrån att Half Cousin kommer från Skottland.

Närmare bestämt kommer Kevin McCormack från Orkneyöarna. Smaka på det namnet, Orkneyöarna. Att något heter ”öarna” – i plural – innebär att det består av ett antal öar som inte är tillräckligt stora för att heta något på egen hand. Att komma från så små öar måste sätta sina spår. Av att stirra på havet för mycket blir man kanske tokig. Kanske är det inte bara Half Cousin, utan alla från Orkney som börjar slå på diskbänkar så fort de kommer åt.

Men det här är bara spekulationer. Jag hör egentligen inget av Orkneyöarna i Half Cousins musik.

Debutsingeln ”Half Turn” är mer inne på Badly Drawn Boys marker, vilket väl i så fall är mitt i sagoskogen. Half Cousin är där och plockar svamp och har med sig ostmackor och en termos. Virvlande som ånga från varm choklad i kall skogsluft stiger melodin. ”On the Way Down” är kvar i samma skog, men det har blivit mörkt och lite hotfullt mellan träden.

”Hindsight” och ”Tiles” kommer från samma böljande ängar eller lägereldar eller pojkrum som så många andra har besökt. Det låter inte skotskt, det låter bara trevligt i största allmänhet.

På ”The Diary Fire” har Half Cousin kommit in i köket och börjat slå på diskbänken igen. Hade skivan avslutats med det paranoida mässandet av ”I was never caught or given much thought, I was never tried or implicated by…”, då hade man kunnat lämnas med känslan av att den här skivan skulle kunna ha gjorts vart som helst i världen.

Men i stället blir finalen en bokstavstrogen cover av Beatles ”Girl”. Fråga mig inte varför. För att tycka att det är en bra idé att avsluta sitt debutalbum på det sättet måste man nog vara knäpp. Så kanske är det trots allt viktigt att Half Cousin kommer från just Orkneyöarna.

Jonas Jarefors

BBC har lagt ut en del om Half Cousin, bland annat filmsnuttar av en intervju. Man kan också lyssna på ”Half Turn” och ”Country Cassette”.