Listorna över den bästa musiken det här året har börjat välla in. Jag har svårt att göra årsbästalistor.
De skivor och låtar som kommit precis på slutet har jag ofta inte hunnit höra än. Årsbästalistor brukar därför kunna öppna mina ögon för en hel del nytt, sånt som svischat förbi för snabbt. Så var det till exempel med Comet Gains ”You Can Hide Your Love Forever”, som jag nästan hann missa under 2001 och hörde först efter att Bomben haft med den i sin årsbästajulkalender.
Nu är ”You Can Hide Your Love Forever” för mig inte bara det årets bästa låt, utan en av de hundra bästa låtarna jag vet överhuvudtaget.
Ett annat problem med att göra årsbästalistor är att de skivor och låtar som kom i januari har jag hunnit glömma bort.
Men en låt från förra årsskiftet kommer jag ihåg. Jag blev påmind av att råka ha vägarna förbi Konditori Ritorno på Odengatan i Stockholm.
Där satt jag en kolsvart och slaskig söndag i januari och läste. Det var i och för sig trevligt, jag hade bästa bordet vid fönstret. Parkettplats mot alla ute i slasket på Odengatan. En kopp kaffe. En bra bok. Men ändå… var det här vad jag ville göra med min helg, efter att ha jobbat hela veckan? Det kändes jävligt misslyckat.
Jag läste ut boken och märkte att de sista dropparna av påtåren hade kallnat för länge sedan. Jag gick ut och tog bussen hem. Och i lurarna hade jag Umebandet The Perishers ”Weekends”, en låt om hur stora förhoppningar vi ställer till våra helger. Men det är inte ”Livet är en fest” eller ”Rock’n’roll all night”, en nu-är-det-helg-fy-fan-vilken-fest-nu-kör-vi-låt. Det är en helglåt för de som bara har tillräcklig energi kvar för att undra var all energi tog vägen.
”On the weekends we try to get our share of excitement and of fresh air
Trying to forget who we’re gonna be when the alarm rings on Monday morning”
Allt sjunget med Ola Klüfts precisa röst över ett melankoliskt pianokomp. Jag satt på bussen hem, med skor genomblöta av slask, och kände mig som det där pianokompet. Melankoliskt gör jag om samma saker, om och om igen, ihärdigt, utan någonsin orka ta i.
The Perishers tar aldrig fram elgitarren för att riva av ett maffigt solo i ”Weekends”. Det gör inte jag under mina helger heller.
De skivor och låtar som kommit precis på slutet har jag ofta inte hunnit höra än. Årsbästalistor brukar därför kunna öppna mina ögon för en hel del nytt, sånt som svischat förbi för snabbt. Så var det till exempel med Comet Gains ”You Can Hide Your Love Forever”, som jag nästan hann missa under 2001 och hörde först efter att Bomben haft med den i sin årsbästajulkalender.
Nu är ”You Can Hide Your Love Forever” för mig inte bara det årets bästa låt, utan en av de hundra bästa låtarna jag vet överhuvudtaget.
Ett annat problem med att göra årsbästalistor är att de skivor och låtar som kom i januari har jag hunnit glömma bort.
Men en låt från förra årsskiftet kommer jag ihåg. Jag blev påmind av att råka ha vägarna förbi Konditori Ritorno på Odengatan i Stockholm.
Där satt jag en kolsvart och slaskig söndag i januari och läste. Det var i och för sig trevligt, jag hade bästa bordet vid fönstret. Parkettplats mot alla ute i slasket på Odengatan. En kopp kaffe. En bra bok. Men ändå… var det här vad jag ville göra med min helg, efter att ha jobbat hela veckan? Det kändes jävligt misslyckat.
Jag läste ut boken och märkte att de sista dropparna av påtåren hade kallnat för länge sedan. Jag gick ut och tog bussen hem. Och i lurarna hade jag Umebandet The Perishers ”Weekends”, en låt om hur stora förhoppningar vi ställer till våra helger. Men det är inte ”Livet är en fest” eller ”Rock’n’roll all night”, en nu-är-det-helg-fy-fan-vilken-fest-nu-kör-vi-låt. Det är en helglåt för de som bara har tillräcklig energi kvar för att undra var all energi tog vägen.
”On the weekends we try to get our share of excitement and of fresh air
Trying to forget who we’re gonna be when the alarm rings on Monday morning”
Allt sjunget med Ola Klüfts precisa röst över ett melankoliskt pianokomp. Jag satt på bussen hem, med skor genomblöta av slask, och kände mig som det där pianokompet. Melankoliskt gör jag om samma saker, om och om igen, ihärdigt, utan någonsin orka ta i.
The Perishers tar aldrig fram elgitarren för att riva av ett maffigt solo i ”Weekends”. Det gör inte jag under mina helger heller.
Jonas Jarefors
No comments:
Post a Comment