Om musiken i "Garden State"

Som så många andra har jag gått till biografen och sett ”Garden State” av Zach Braff. Den var rätt bra. Roliga visuella skämt, en underlig episod efter en annan, ihopknutet av ett otroligt ordinärt slut.

Ett tag trodde jag att soundtracket skulle vara en av de bästa sakerna med ”Garden State”. Många regissörers filmer ser jag fram emot mer för soundtracket än för själva filmen. Efter Air i ”Virgin Suicides” och Kevin Shield och Sébastien Tellier i ”Lost in Translation”, hur kommer Sofia Coppolas nästa film att låta? Och vilka låtar har Wes Anderson grävt fram till ”The Life Aquatic with Steve Zissou”? Efter ”The Royal Tenenbaums” kunde jag inte sluta lyssna på Nico på ett halvår. Eller Cameron Crowe eller Quentin Tarantino, som kanske egentligen är mer intressanta som blandbandsmakare än som regissörer.

Zach Braff visade sig, ju längre ”Garden State” gick, inte vara en av dessa blandbandsregissörer. Fast jag trodde det i början. Bara att Coldplays ”Don’t Panic” var med. Jag älskar den låten. Hur tråkig Chris Martin och hans kompisar än kommer att bli (de är på god väg redan) och hur många band som Keane de än banar väg för, så kommer de nästan vara förlåtna tack vare den.

Att jag tycker så mycket om ”Don’t Panic” beror på att jag var med i en teaterpjäs för ett par år sedan. Regissören hade hoppat av och vi sex skådespelare skulle försöka enas, lite skön gruppdemokrati sådär. Vi var oense om allt. ALLT.

Utom att ”Don’t Panic” var den perfekta musiken för en scen. Det var som en chock att vi kunde vara så fullkomligt överens.

Zach Braff tyckte väl också att det var en bra låt. Problemet är att han, om han nu ens har varit inblandad i att välja musiken, har gjort så förutsägbara och tråkiga val i resten av filmen. Det är välja de enkla knapparna när man använder Nick Drakes ”One of These Things First” och Simon and Garfunkels ”The Only Living Boy in New York”. Vi har hört dem förut. Det är bra låtar, men vi vet redan hur de känns. Det är precis lika tråkigt som att det tydligen är lag på att futuristiska, ”mörka” actionfilmer måste ha Marilyn Manson på soundtracket.

Jag kommer inte tänka på spöregnet i ”Garden State” nästa gång jag hör ”The Only Living Boy in New York”. Men när jag hör ”These Days” med Nico kommer jag alltid att se Gwyneth Paltrow framför mig. Som Margo Tenenbaum, med kajal och spikrakt hår.

Jonas Jarefors