Mokira - musik för närbilder

.

November är en månad för oss närsynta. Det går inte att se det som finns långt bort.

Ta en promenad efter klockan tre och det är helt becksvart. Sitt på bussen hem på eftermiddagen och det är becksvart där ute, har du tur så ser du strålkastare och neonljus. På dagen, när det finns något som i brist på annat får kallas ljus, då tjänar det bara till att visa upp hur grått och smutsigt allt omkring dig är.

Det finns ingen idé att titta på något som är längre bort än en meter. November är en månad för närbilder.

Andreas Tilliander tagit fram det stora mikroskopet och gjort musiken att lyssna på vid närstudier. Under sitt alias Mokira har han gett ut skivan ”FFT POP”. Det låter så nära att det snarare handlar om inuti.

”Tsuki no kioku” är den enda gången man känner för att lyfta blicken och tydligen betyder titeln ”Minnen av månen”. Japanska Piana (född Naoko Sasaki) viskar fram sång, ibland lallar och kvider hon bara lite, som en blandning mellan Stina Nordenstam och Jon Thor Birgisson i Sigur Rós. Då kan man tänka sig att titta upp och leta efter månen på himlen, annars vill man bara trycka ner ansiktet i en kudde och ta reda på hur kvalstren ser ut. Hur de låter vet man redan, tack vare Andreas Tilliander.

Det går inte att lyssna på det här när du står på en fjälltopp och solen strålar och du kan se långt bort, in i andra länder. Även om musiken ibland kan låta atmosfärisk och flytande, så småprasslar den hela tiden. Det pågår en ständig aktivitet som du bara ser när du tittar riktigt nära. Det rycker i de små beståndsdelarna. Det som händer, det händer i det lilla.

Det här är inte musik om en gata. Det handlar inte om vägarbetet som pågår där, inte om vägarbetaren som lägger nya gatstenar, inte om hur gatstenarna bildar mönster. Det här handlar om det lilla krasande ljudet av de allra första sandkornen som gatstenen trycker ner när den läggs på plats. Det försiktiga och förvirrade ljudet av hur molekylerna makar på sig.

Det här är inte musik om vad som händer utanför bussen när du åker hemåt i novembermörkret. Inte heller om den parfymerade tanten bredvid dig på bussen, inte om hennes utseende, inte om hennes hår, inte om hennes hårbotten. Det här är musik om hur varje hårstrå växer ut, cell för cell från tantens skalle och hur det till slut skulle avslöja hennes rätta hårfärg om det inte vore för regelbundna besök på Salong Minette. Vi får höra hur hårcellerna stökar sig upp ur hennes hårsäckar.

Så här låter uppbyggnad och förfall, när man lyssnar riktigt nära. Ibland blir det obehagligt, oftast är det vackert.

Jonas Jarefors

Skivbolaget Cubic Music ger möjlighet att provlyssna på delar av "Tsuki no kioku”, ”Left Behind And Sour” och ”Scandinavia Rules”. På Dotshop kan man även höra lite av ”Ghost Glider”.