Långa låtar vi gillar, del 1: ”La Ritournelle” med Sébastien Tellier

.

När svenska sångare misshandlar det engelska språket blir jag förbannad. De borde veta bättre. De har haft all tid i världen på sig att lära sig hur man korrekt bygger engelska meningar och de behöver knappt öppna öronen för att drunkna i engelsk musik och film där de kan lära sig lite korrekt uttal.

Gör man en skiva och ägnar timtal åt att ställa in bra ljud på pukorna så kan man faktiskt lägga en liten stund på att tänka igenom vad det är man sjunger.

Jag tycker faktiskt det och det är inte bara för att jag är helt anal.

För svenskar har jag alltså ingen pardon (okej, ett par undantag, som Karin Dreijer), men av någon anledning tycker jag däremot att det bara är charmigt när japaner och fransmän trampar snett i Shakespeares tungomål. Det känns gulligt och naivt. Poetiskt. Min flickvän har ett japanskt pennskrin med texten ”Is good comfortable place at yourself”. Man förstår inte vad de menar, men det är fint.

Sådan ordkonst gör vilken instrumental bakgrund som helst bättre.

Egentligen behövs det ju ingen sång när det instrumentella är lika bra som Sébastien Telliers ”La Ritournelle”. En sju och en halv minuter lång orgie i piano, trummor och stråkar, stråkar, stråkar.

Ovanpå alltihopa lyckas han ändå, efter ett par minuter, klämma in lite sång. Monsieur Tellier har ägnat så mycket tid åt att ställa in Tony Allens trumljud att han bara inte hann kolla om man egentligen, verkligen, om man ska vara anal, faktiskt kan sjunga så här:

Oh nothing's gonna change my love for you
I wanna spend my life with you
So we make love on the grass under the moon
No one can tell, damned if I do
Forever journeys on golden avenues
I drift in your eyes since I love you
I got that beat in my veins for only rule
Love is to share, mine is for you

Hur musiken låter kan man höra en liten, liten del av här. Annars får man köpa skivan ”Politics”.

Jonas Jarefors